Ny hjärtforskning: Blodprover som mäter diffus ärrbildning visar samband med ändrad hjärtfunktion och överlevnad vid hjärtsvikt

Danderyds sjukhus hjärtforskning visar att blodprover som visar bildning och nedbrytning av bindvävsproteinet kollagen är viktiga för att bedöma allvarlighet och utveckling vid hjärtsvikt.

Hjärtsviktspatienter har symtom såsom andnöd, dålig ork och vätskeansamlingar och sammantaget är hjärtsvikt den vanligaste orsaken till sjukhusvård, ofta återkommande och med risk för förtida död.
– Ibland är orsaken bakom hjärtsvikt okänd, men allra vanligast är högt blodtryck och, ofta, en bakomliggande kranskärlssjukdom. Behandlingar som finns idag sätts in gradvis och de förbättrar patientens hälsa, minskar dödsrisken och sjukhusinläggningar. Vår nya forskning bidrar till ytterligare en pusselbit där vi i framtiden kan använda blodprov för att analysera så kallad hjärtfibros, ärrvävnad på hjärtat, för prognos och troligtvis även svara på frågor om hur hjärtat mekaniskt fungerar, säger Johan Löfsjögård, överläkare och forskare vid Danderyds sjukhus och vid institutionen för kliniska vetenskaper, Danderyds sjukhus, Karolinska Institutet.

Flera påvisade samband finns vid hjärtsvikt
I forskningsstudien ser forskarna att det finns flera möjliga samband som leder till försämrad hjärtsvikt. De flesta befintliga forskningsstudier kring hjärtsvikt fokuserar ofta på en enskild orsak till hjärtsvikt. Patientdeltagarna i den aktuella forskningsstudien har blandade orsaker till hjärtsvikt vilket är det vanliga på hjärt- och medicinavdelningar.
– Vi har kunnat visa vad som händer med fibrosmarkörerna när patienter med hjärtsvikt får optimerad läkemedelsbehandling. Patienterna förbättras såväl kliniskt som objektivt med tecken på återhämtning av hjärtats storlek och funktion samt minskad nedbrytning och ökad stabilisering av kollagen – vilket inte visats förut, säger Johan Löfsjögård, överläkare och forskare vid Danderyds sjukhus och vid institutionen för kliniska vetenskaper, Danderyds sjukhus, Karolinska Institutet.

Läs mer om avhandlingen här

Fakta om studien och deltagare:
Fibros (ärr på hjärtat) kan också mätas med; magnetkamera, ultraljud men blodprover kan vara ett enklare och billigare sätt att följa ett sådant förlopp.
Hypotesen för studierna är att blodproverna relaterar till:
1) hjärtats storlek, funktion och belastning (blodprov BNP)
2) förmaksflimmer (vanligt vid hjärtsvikt)
3) långtidsöverlevnad
4) behandlingseffekter på hjärtfunktion, blodprov (BNP) och livskvalitet

Patienterna i studien har sjukhusvårdats och behandlats akut. Långsiktig behandling med bevisade preparat har givits genom hjärtsviktsmottagning eller primärvård. Patienterna följdes upp under 18 månader avseende behandling, livskvalitet, hjärtfunktion och därefter långtidsöverlevnad.

Sammanfattningsvis visar Johan Löfsjögårds forskning att:

• Fibrosmarkör (markörer för ärrbildning) för uppbyggnad (PICP) och nedbrytning (CITP) av kollagen visar tydliga samband med blodprov BNP och PICP är också associerat till hjärtats storlek, väggtjocklek och hjärtats stelhet.
• Fibrosmarkörer är relaterade till ökad förmaksstorlek och PICP till förmaksflimmer.
• PICP och CITP är oberoende associerat till sämre långtidsöverlevnad, men tydligast samband ses för CITP som speglar ökad nedbrytning av kollagen.
• Vid uppföljning av patienter efter behandling ses tydlig förbättring av hjärtfunktion, livskvalitet och blodprov BNP. Detta är klart associerat med minskad kollagennedbrytning (CITP) och ökad stabilisering av bildat kollagen (CITP:MMP1).
• Sammantaget styrker avhandlingen att PICP, CITP och CITP:MMP1 är relevanta biomarkörer för fibrosförändringar i hjärtat. Osäkerheter finns då markörerna inte är specifika för hjärtfibros.