Våga väga - stöd för överviktiga gravida

Sedan 2006 driver förlossningsöverläkare Elisabeth Storck Lindholm, tillsammans med ett team av barnmorskor, sjukgymnast och dietister, projektet Våga väga som leder till lägre risker och mindre komplikationer för både mamma och barn.

När startade ni projektet ”Våga väga” och varför?

- Jag, tillsammans med barnmorskorna Camilla Borgström, Elisabeth Renfelt Orre, Anette Holst och Cathrine Bonnevier såg redan 2006 ett behov av stöd till mammor med övervikt (BMI över 30). 12 procent av alla gravida är överviktiga eller feta, vilket medför stora risker för både mamman och barnet. Bland annat ökar risken för havandeskapsförgiftning, graviddiabetes och ”stora barn”. Förlossningen blir ofta långdragen och svår, med risk för komplikationer, och andelen akuta kejsarsnitt är betydligt högre. Dessutom medför kejsarsnitt på en överviktig kvinna högre risker än på en normalviktig kvinna. Så det finns många skäl till att ge dessa kvinnor stöd.

På vilket sätt stöttar ni kvinnorna?

- Vi samtalar mycket med kvinnan som får träffa en barnmorska varannan vecka. Hon har också tillgång till dietist på Norrtulls överviktsenhet och en specialistbarnmorska från Auroramottagningen, Caroline Ottenborg, som med sin erfarenhet hjälper kvinnorna att våga föda vaginalt. Vårt mål är att kvinnan inte ska gå upp mer än sex kilo under graviditeten, men viktigare än det måttet är att hon ändrar sina vanor och äter bra mat. Frukost, lunch, middag och mellanmål enligt tallriksmodellen. Hon för kostdagbok och väger sig vid varje besök. Utöver det är motion viktigt, 30 minuter om dagen plus vattengymnastik en gång i veckan. Många av dessa kvinnor vill inte visa sig i baddräkt, men tillsammans med andra i samma situation blir det tvärtom en kravlös upplevelse, ofta fylld av skratt. Mycket tack vare vår omtyckta sjukgymnast Anne-Catrine Ljusberg, som även har individuella samtal med kvinnorna.

Hur har det gått?

- Hittills har vi hjälpt 150 kvinnor. Drygt var tredje av dem lyckades hålla sig under en viktökning på sex kilo och två av tre lyckades hålla sig under tio kilo, vilket är ett bra resultat. Tack vare bättre kostvanor och motion, kunde vi se en lägre andel havandeskapsförgiftning och graviddiabetes, som glädjande nog låg på ungefär samma nivå som hos normalviktiga, och barnen blev normalstora. Akuta kejsarsnitt blev också färre. Idag ligger de på 26 procent som bara är en något högre andel än för normalviktiga.

Efter förlossningen remitterar vi de kvinnor som vill till överviktsenheten vid Norrtull, som vi har ett bra samarbete med. Vid uppföljningar har det visat sig att många kvinnor behållit sina nya bättre vanor, och flera har fortfarande kontakt med de andra kvinnorna från projektet, som fortsätter att stödja varandra.

Vad är den största utmaningen?

- Kvinnan själv måste vilja förändring och förstå vad det innebär för både henne och barnet. En del kvinnor remitteras hit, utan att själva ha valt det. Då blir det i allmänhet mycket svårare att lyckas. Att ändra sina vanor är kanske det svåraste som finns. Det krävs många motiverande samtal, som vi får utbildning i, och ett stort tålamod.

Hur kan din forskning bidra till det här projektet?

- Jag får fram nya fakta som berör just överviktiga gravida. Till exempel att om vi lyckas få dem att ändra sin kost till det bättre, ökar kvaliteten i modersmjölken. De behöver alltså inte gå ner i vikt, bara äta mer varierat och mindre fett. Jag har även forskat på sfinkterrupturer (allvarliga bristningar under förlossningen) och det har faktiskt visat sig att överviktiga har en mindre andel sfinkterrupturer, vilket är en intressant iakttagelse.

Beskriv din vision för framtiden

- Visionen är naturligtvis att vi kan hjälpa ALLA överviktiga gravida till bättre vanor och mindre risker. I Stockholm är vi idag ensamma om att ha ett Våga väga-projekt, men intresset från andra kliniker är stort. Min förhoppning är att vi får en ökad förståelse för dessa kvinnor, och hur vi bemöter dem. Många känner skuld och skam och bär på mycket ångest. De möts av fördomar, och ibland förakt, i många sammanhang. Därför måste i alla fall vi inom vården bli mer förstående och visa dem respekt och medmänsklig värme, som de förtjänar.